Under större delen av mitt vuxna liv hatade jag det. Jag ogillade hur det var en oändlig cykel, hur det tog upp mina helger och hur mycket grejer som behövde bli polerade, dammade och skurade för att allt skulle kännas "uppfriskt". Men för några år sedan, min mamma berättade något som hjälpte till att förändra mitt förhållande till städning.
Hon sa att hon älskade att städa huset eftersom det gav henne en chans att besöka med alla sina saker. Det tog henne år att spåra upp, hitta och ordna alla skatter i hennes bungalow, och att få dem organiserade precis så. Några av dessa stycken fick verkligen hennes hjärta att sjunga - som champagneglasen i kristall hon tog med sig från Polen - och andra var dumma men fångade hennes personlighet perfekt som det kitschiga kuriosafodralet som hängde på vägg. Damting var ett sätt att återvända till alla dessa saker, eftersom hon inte nödvändigtvis höll på med varenda krimskrams och accent under sin dagliga rutin. Det var ett sätt att kärleksfullt ta hand om dem och tänka på vilken tur hon hade som hittade dem.
Detta fick mig att inse att jag kanske inte gjorde det tycka om sakerna jag ägde för att jag inte fick samma glöd av stolthet när jag städade dem. Många av dem var hand-me-downs, och andra var enkla inredningsföremål som jag impulsivt köpte från Target eller Amazon då och då. När jag fick min ny lägenhet, fokuserade jag på att möblera och dekorera den långsamt och fick bara saker som verkligen gjorde mig upphetsad.
Nu ser jag fram emot städdagen för jag får återbekanta mig med alla mina fina fynd. Att omstrukturera den sinnesstämningen gjorde inte bara städningen mycket roligare utan gjorde mig också mer selektiv och uppmärksam på vad jag tog med mig hem. Missförstå mig inte, jag ägnar mig fortfarande åt ett Target-fynd och vill helst slippa damma. Men att städa och ta hand om mina saker har mycket större betydelse nu.
Marlen Komar
Bidragsgivare
Marlen är en författare först, vintage hamstrare andra och munkjävel trea. Om du har en passion för att hitta de bästa tacoställen i Chicago eller vill prata om Doris Day-filmer, då tycker hon att en eftermiddagskaffe är på sin plats.