Jag tycker att hem är som vänskap som sänks och flyter, du genomgår goda tider och dåliga, kärlek och frustration, spänning och tristess, men Om du hittar en som du känner inifrån är verkligen speciell, spänner du på dig, hänger på och hoppas att till sist lära dig vilka livslektioner det har att lära dig.
Varje hem jag har bott i har lärt mig något nytt: från att lära mig att fylla, rensa och dekorera det tre vånings radhuset i Las Vegas, till rensning, organisering och hålla ren den 400 kvadratmeter stora lådan i Santa Barbara, för att skapa utrymme och underhållande lösningar i en liten duplex utan kök eller matbord i Los Angeles. Genom alla dessa och många fler har jag kämpat för att hitta lösningar på mitt hem egendomar och hinder, men har kommit segrande med mer kunskap, kreativitet och förtroende för att ta itu med nästa.
Och nu när min man och jag har köpt vårt första hem tvingas jag lära mig den ultimata lektionen för mig: tålamod. När vi fick detta hus, byggt 1919, berättade min vän att det skulle lära mig tålamod och det skulle vara bra för mig. Jag visste att hon hade rätt, men det skrämde mig helt eftersom jag inte kan leva i kaos och oavslutade utrymmen och inte var säker på om jag skulle kunna anpassa mig. Jag är vanligtvis ett arbete i arbetet, sover inte och får allt gjort inom en vecka efter att jag flyttat, men det förändras.
Ett snabbt färdigboende utrymme är omöjligt nu, och jag har planer som kommer att ta dagar, veckor och år att genomföra. Min motivation har helt skiftat från att behöva lösas snabbt till att sakta göra detta till vårt hem. Två månader i har jag fortfarande lådor i alla rum. Jag har fortfarande mycket att måla, saker som ska byggas, möbler att hitta, väggar som ska skapas hela tiden när jag dokumenterar. Jag har gått mot mitt spannmål och har avtagit. Jag inte bara ha att vara tålamod jag faktiskt vilja att vara och det känns bra. Jag vill att allt ska vara precis som jag ser för mig det och det kommer inte att hända över natten och jag har det bra med det. Detta är ett mycket nytt sätt att göra saker för mig och kan vara frustrerande ibland, men när jag vaknar upp i mitt nästan tomma sovrum och går ner på mina halvmålade trappor med tre fjärdedelar av en handstång genom vardagsrummet med ojämförliga gardiner, oavslutade väggar, inga sidobord och nollkonst på väggarna in i mitt kök och kliva över trähögen, passerade den trasiga lådan till där jag har nästan färdig att panelera frukostkroken, ett leende sprider mig över ansiktet och en känsla av lugn och lycka fyller mig när jag vänder mig och känner tacksamhet för att detta hem har lärt mig ett nytt sätt att vara.