Förra året packade jag upp våra fyra barn och kanske 20% av våra möbler och vi lämnade vårt stora hus, och allt i det, för att säljas. På den tiden kändes det som - det var en enorm förlust, även om jag gjorde allt jag kunde för att det skulle se ut som ett äventyr. Vi flyttade till en tillfällig hyra; Jag fick andan. Jag var fast besluten att stanna i samma allmänna område, så mina barn kunde få samma vänner och gå på samma skola. Men pengarna är trånga och Washington, DC är ett dyrt område, så mina alternativ var begränsade.
I januari tittade jag på ännu ett hyreshus, en Kap 1926 som aldrig hade uppdaterats eller utvidgats. Det var pyntigt, även för uthyrning, och det hade inga funktioner (som ett halvt badrum nere) som de flesta vill ha. På 1 300 kvm. ft, det var också riktigt litet. Men det första jag märkte efter att agenten släppte mig in var det vackra ljuset på en molnig dag, trägolven och hur tyst det var. I stället för den bullriga tvingade luftvärmen som vi alla har vant oss med, hade de originalstrålarna. Jag gick omkring, tittade på ett par andra platser. Men jag kunde inte sluta tänka på den absurde lilla Kap, och priset var rätt. Så jag hyrde den.
Och det är helt perfekt. Nej, det finns inte tillräckligt med garderobsutrymme, och ett badrum nedervåningen skulle vara ganska trevligt, och jag önskar att källaren inte översvämmade när det regnar. Men jag fick en extraordinär trädgård ur den. Jag hade ingen aning, men den tidigare hyresgästen var en expert trädgårdsmästare. Jag har träffat grannar på grund av den trädgården, den typ av trädgård som jag alltid har velat, ett vildt, ogiltigt upplopp av perenner som får människor att sluta och le. Vi kan chatta från verandan.
Detta hus har också lärt oss vad som är viktigt (varandra) och hur mycket vi kan leva utan (mycket). Jag skiljer fortfarande med saker. Nu möter varje objekt utmaningen: det är vackert? Är det användbart? Det är allt det finns plats för.
Jag skickar in detta eftersom det inte slår mig som en vanlig bostadsterapibostad (där färre människor lever ett snyggare liv.) Jag gillar ljusa färger och mönster, och vi är varken modernister eller minimalists. Men jag tror att vårt lilla hus är både livligt och lugnt och mysigt snarare än rörigt. Efter sex månader är väggarna mest kala, trots att jag har en enorm samling konstverk (mestadels fast bakom möblerna just nu). Eftersom väggarna är gips kan jag inte bara slå en spik i och jag har kommit för att njuta av de smala, tomma utrymmena.
